Londons trafikmiljö är motorcykelbudens arbetsplats.

Londons trafikmiljö är motorcykelbudens arbetsplats.

När första världskriget var slut 1918 fanns massor av demobiliserade soldater som hade svårt att få arbete. En del av dessa hade tjänstgjort som motorcykelordonnanser och de etablerade sig som motorcykelbud. Billiga motorcyklar fanns det gott om i form av militär överskottsmateriel.

Brittisk MC-ordonnans från första världskriget.

Brittisk MC-ordonnans från första världskriget.

De tog sig snabbt och lätt fram i den redan då intensiva trafiken i de brittiska städerna. Medelhastigheten för trafiken i London var då ungefär 10-15 km/tim.

Det heter på engelska dispatch rider, en term från tiden med kurirer på löddriga hästar med viktiga order eller begäran om undsättning i farliga lägen i sporrsträck galopperande fram genom Khyberpasset med afghanerna i hälarna.

MC-bud på 1980-talet.

MC-bud på 1980-talet.

Redan under sjuttiotalet utrustades budmotorcyklarna med en enkel kommunikationsradio samtidigt som personalen på den reguljära posten strejkade, något som ledde till ett genombrott för ett flertal större mc-budfirmor. Motorcyklarna man använde hade vanligen en- eller tvåcylindriga fyrtaktsmotorer på 250-500cc, gärna trialcyklar, lättmanövrerade, ekonomiska och tillförlitliga. Allt större bruk av kopieringsmaskiner under åttiotalet och e-post under senare tid har minskat behovet av motorburna bud.

Snabbhet är MC-budens framgångsfaktor.

Snabbhet är MC-budens framgångsfaktor.

I övriga brittiska städer är de inte längre lika vanliga som förr, men i London där den täta trafiken ibland står helt stilla har de med sin goda framkomlighet fortfarande en given plats när det gäller snabba transporter av paket, blod och annat av hög prioritet. Miljöavgifter,
(jfr trängselavgift i Stockholm) i centrala London under senare tid för motordrivna fordon har lett till en renässans för mc-bud, eftersom motorcyklar är undantagna.

En liten del av kartan AZ över London.

En liten del av kartan AZ över London.

Att finna sin väg genom Londons myller av gator kräver sin man, kartboken AZ omfattar ca. 80.000 gatunamn.  Innan GPS fanns var AZ, den klassiska kartboken, den mänskliga hjärnans förmåga att lokalisera sig och ett gott minne arbetsinstrumenten som gällde. Greater London består av City of London, City of Westminster och därtill trettioen kringliggande boroughs, motsvarande kranskommuner.

Jag träffar ett mcbud på Charington Cross Road strax norr om Trafalgar Square. Han heter Diogo di Freitas. Från Portugal antar jag, men det visar sig vara Brasilien. Han har bott fem år i London.
”Jag har arbetat för det här bolaget i två månader, tidigare jobbade jag på en restaurang. Det här är bättre, jag har mitt eget företag och är min egen chef. Cykeln är en 125:a, de flesta transporterna är i centrala London. Det jag kör är små paket, kuvert med dokument, fotografier eller trycksaker.”

Diogo di Freitas, MC-bud i London.

Diogo di Freitas, MC-bud i London.

På min fråga om det inte är ett farligt jobb i den täta trafiken svarar han:”Kanske, men jag föredrar det här ändå. Tidigare arbetade jag fyra år med köttstyckning, det här är friare. Vintern är inte så rolig, särskilt när vi har fått snö, man får passa sig på de mindre gatorna. Man måste köra defensivt och vara på sin vakt hela tiden. Taxiförarna här är mycket välutbildade och trevliga, de ger alltid plats åt oss mcbud, de vet att vi ibland har korta leveranstider att passa med viktiga dokument. Man måste följa hastighetsgränserna och trafikreglerna.”

Brådskande blodtransport.

Brådskande blodtransport.

Jag körde motorcykel i London första gången 1982, har varit där några gånger senare. Första gången var det lite nervigt, trafiken är otroligt tät, det var massor av rondeller och trots att jag kört vänstertrafik i Sverige en gång i tiden så får man vara skärpt. Det är brukligt att mc-förare kör fram emellan filerna till rödljusen, så får de åka ur vägen innan bilarna kör. Av bara farten körde jag likadant i Göteborg när vi kom hem med färjan, men det gick inte alls, bilförarna där var inte alls lika samarbetsvilliga trots den mycket glesare trafiken.

Text: Lars-Eric Sundin.
Tidigare publicerat i Nya Wermlandstidningen 2009.

Dela den här sidan